Att rebellgrupperna har dåligt anseende utomlands får väl ändå betraktas som deras minsta problem. Efter 2 år av väpnat uppror har man inte ens lyckats bygga något ramverk om gemensamt uppträdande och ingen gemensam politisk plattform. Den väpnade oppositionen uppträder som en mobb både på det politiska och militära slagfältet och någon taktik (för att inte tala om strategi) verkar inte existera.
Om det hade varit val för 2 år sedan hade oppositionen säkerligen fått fler röster än idag och Assads popularitet verkar bara ha ökat. Några betydande avhopp från regimen har inte skett och överhuvudtaget är avhoppen från regeringsarmen få trotts att den består av olika etniska/religiösa grupper. Rebellerna har med andra ord inte ens lyckats med det som brukar vara lättast – slå in en kil längs etniska/religiösa sömmar.
Man kan förstå att det är geopolitiska intressen som i slutändan styr västs politik gentemot Syrien och verkliga anledningar till att man vill få bort Assad men varför så bråttom? Och varför satsa all-in på rebeller med en extremistisk världsåskådning? Dels förlorar man i trovärdighet (som ex efter det libyska debaklet som har skrämt ihjäl alla minoriteter i länderna som är potentiella kandidater för det som kallas för ”den arabiska våren” men på något sätt övergått till en ”arabisk höst”) dels riskerar man att vapnen som diverse grupper förses med används mot oss själva. Det verkar bli en långkörare det här: Charlie Wilson’s War del 3, 4, 5…